Kvinnor i försvaret, ständigt ett steg framåt och två tillbaka
Hallandsposten har idag en ledare om kvinnor i försvaret. Där konstaterar de bland annat att det ”är dags att avskaffa Sveriges sista direkt könsdiskriminerande lagstiftning och införa allmän värnplikt även för kvinnor”. Det är en ståndpunkt som Sveriges värnpliktiga förfäktat under många, många år. Att ledaren sedan verkar landa i någon form av luddig slutsats om att värnplikten kanske inte alls behövs då det inte finns något ”som tyder på att de kvinnor som sedan 1980 frivilligt sökt sig till det svenska försvaret skulle ha en osund fixering vid vapen eller hysa mer främlingsfientliga åsikter än genomsnittet” och att Försvarsmakten föredrar ”att ordna sin verksamhet efter frivillighet och inte efter tvång” må så vara. Gott nog att de förordar könsneutralitet i pliktlagstiftningen.
Kvinnor i försvaret, och inte minst kvinnors situation i försvaret, är i mångt och mycket en evighetsfråga. Och det måste tillstås att det händer en del positivt. För en tid sedan skrev Magnus här på bloggen om ett ökat intresse bland unga tjejer att göra värnplikt. I slutet av förra veckan skrev Nya Tidköpings-Tidningen att flygvapnet får sin första flottiljchef, i och med att Ingela Mathiasson tillträder på posten vid årsskiftet. Hon gör därmed Lena Hallin, förbandschef på Ledningsregementet (LedR), sällskap som de första kvinnorna på såpass höga positioner. När jag själv satt i Värnpliktsrådet var den kvinna högst upp i hierarkin en överstelöjtnant inom amfibiekåren. Att det nu finns två kvinnliga förbandschefer måste alltså ses som framsteg.
Samtidigt går det inte blunda för de problem som fortfarande finns, och som HP tar upp i ledarartikeln. Under 2006 gav Värnpliktsrådet ut en rapport, Kollegor emellan, om attityder till kvinnor och andra minoriteter i Försvarsmakten. Där konstateras bland annat att var tionde truppbefäl uppger att deras manliga kollegor diskriminerar kvinnor i någon mån. Å andra sidan konstateras, föga förvånande kanske, att kvinnliga officerare anger detta i betydligt större utsträckning anger att så är fallet än deras manliga kollegor.
Framsteg och positiva förändringar i ledningsfunktioner är naturligtvis bra, nödvändigt och står som goda förebilder inom övriga myndigheten. Men det grundläggande arbetet måste, som rådet konstaterar i slutsatsen av rapporten, ske på lägre nivå i organisationen.
Anders Eriksson,
Generalsekreterare
Ps. Motståndet mot kvinnor i försvaret och en könsneutral pliktlagstiftning är tämligen marginaliserat, åtminstone i den allmänna debatten. Ibland dyker det dock upp. Se exempelvis bloggen Konservativa betraktelser, som ur ett tydligt moralkonservativt perspektiv argumenterar mot kvinnlig plikt. Jag låter inlägget stå okommenterat.
