Facit kring NBG ger Värnpliktsrådet rätt
Förra året släppte Värnpliktsrådet en rapport om förberedelserna inför Nordic Battle Group, NBG- Fyra månader kvar. I rapporten anlade Värnpliktsrådet ett värnpliktsperspektiv på förberedelserna, och på informationsspridningen i synnerhet. För bara några veckor sedan, i samband med att NBG fullgjort sitt beredskapsuppdrag, hämtade Gunilla Wahlén (v), ledamot i riksdagens försvarsutskott, stöd från rapporten i en artikel på SvD Brännpunkt. I rapportens sammanfattning står följande att läsa:
Informationen om internationell tjänst har inte varit objektiv utan dramatiserande och ensidig i sitt innehåll. Informationen har inte varit tillräckligt heltäckande och på ett dåligt sätt eller inte alls redovisat relevanta fakta. [...] Vi känner en oro inför dessa brister och kräver att de värnpliktiga, både de som redan skrivit på för tjänst och de som i framtiden avser att söka, blir informerade om bristerna.
I senaste numret av Magasinet Filter, tyvärr inte på nätet, intervjuas en Per Nyberg, som var sjukvårdare inom NBG. Besvikelsen är uppenbar och genomsyrar hela intervjun.
Mentalt var vi förmodligen många som redan var på väg [till Tchad, min anm.] när vi fick läsa i tidningen att de skulle skicka amfibiestyrkan. Till öknen. Ridå. Vi fattade ingenting – de utbildar 3 000 man, men skickar 250 andra som är tränade att inta kobbar i skärgården.
Nyberg beskriver att det inte var pengarna, utan “Uppdraget” som fick honom att söka. Att då inte få möjlighet att, inom ramen för den styrka man är utbildad att vara en del av, få fullfölja detta uppdrag är naturligtvis en stor besvikelse. Och att rekrytera människor, i stor utsträckning nymuckade värnpliktiga, på uppenbart tvivelaktiga grunder kan inte anses vara något annat än ett svek.
Sverige har anmält intresse att ställa upp en ny stridsgrupp 2011. Det känns självklart att avkräva ansvariga myndigheter att arbeta fram ett betydligt bättre rekryteringsundelag till denna.
Anders Eriksson,
Generalsekreterare
29 juli, 2008 at 9:58 f m
Naturligtvis var vi många som i likhet med Per Nyberg var besvikna över att inte få genomföra en insats med NBG. Men att se det som någon slags skyldighet hos regeringen att skicka iväg oss tycker jag framstår som ganska fånigt. ”Uppdraget” var att stå i beredskap. Punkt.
Det svenska syftet med att ha en stridsgrupp i beredskap handlar om att bibehålla Sveriges inflytande och trovärdighet i EU, och EU:s syfte med att ha stridsgrupper över huvud taget är att stärka EU:s inflytande på den internationella arenan. Som soldat måste men inse att man är en liten liten bricka i ett väldigt stort spel, och kan man inte bli vän med den insikten riskerar man att bli väldigt besviken. I dagens samhälle där individualism och självförverkligande är förhärskande är risken för detta uppenbarligen stor.
För övrigt: Om en soldat inte förstår att han kan bli skadad i en militär insats lider han av en på gränsen till patologisk omognad som en aldrig så omfattande informationskampanj hade kunnat bota. Varför skulle vi annars bära skyddsväst och utbildas i sjukvård?
29 juli, 2008 at 11:36 f m
Visst, jag håller i stort med dig. Men det informationsmaterial som gick ut – jag fick det också, i mängder – brast i vad som var just uppdraget. Jag kan tänka mig att flera av dem, er, som ansökte till NBG gjorde det för att kunna göra en insats, och kanske hade sökt någon annan mission om det varit tydligare vad uppdraget var.
Dessutom kan jag tycka att det är märkligt använda skattepengar, att ställa upp en stridsgrupp som sedan inte kan användas när svenska stridskrafter efterfrågas. Som exempelvis i Tchad.
Och vad det gäller skador, är det inte informationen till soldaterna som brister primärt. Utan den allmänna debatten kring internationella insatser. Frågan är om svenska folket är redo, eller ens medvetna om risken för, att våra soldater kommer hem i kistor.
Anders Eriksson,
Generalsekreterare